När man behöver choklad

Lakritskolastång från Chokladfabriken

När man behöver choklad är det bra att bo nära Chokladfabriken. Vilket ställe. Det räcker att gå in genom plingdörren och känna stämningen för att bli lite smålycklig. Här sitter folk och mår bra. Dom dricker choklad och äter choklad.

Min absoluta toppfavorit i pralinhyllan är Lakritskola. Mmmm. Ju mer havssalt dom har tappat på toppen, desto godare. Någon stjärna i personalen kom på att dom skulle göra en lakritskolastång också, så att vi som vill frossa kan frossa lite mer. 40 kr tycker dom att den är värd. Ibland tycker jag det också. Tala om varumärkesbyggande som tar tag i våra cravings - det är nästan omöjligt att stå emot. 

En dag med besök på Chokladfabriken blir en god dag.

Samlingsplatser för utveckling

Traditionella företagsstrukturer är på väg att förändras. Hierarkier slås sönder. En chef är inte längre en gammal hederlig chef. Nu handlar det mer om förebilder, föregångare och inspirerande ledare. Medarbetare i nya generationer tar för givet att dom får det utrymme dom behöver i organisationen och att förutsättningar finns att jobba flexibelt. Trivs man inte, så drar man vidare till nästa ställe. De arbetsgivare som tillåter mest flexibilitet och utveckling, blir mest attraktiva. (Arbetsgivare/arbetstagare känns som mossiga ord... Numera handlar det mer om ett ömsesidigt utbyte av tjänster.)

När arbetsplatserna rent fysiskt och organisatoriskt får mindre betydelse, behövs andra typer av samlingsplatser. Det kan vara en hotell-lobby, där det av geografiska skäl är mest praktiskt att hålla dagens möten. Det kan vara en nätverkspromenad som ger nya kontakter och idéer. Flexibla kontorsutrymmen, butiker som upplåter hörnor för möten, bokklubbar, frukostmöten, mingeltillfällen, seminarier, spontana samtal över en kopp kaffe... Med den teknik som finns idag, kan många av oss jobba nästan var som helst, så länge vi har tillgång till dom människor vi behöver och som behöver oss.

Även om organisationsutvecklingen går framåt, finns det några mänskliga faktorer som jag tror att vi alltid bär med oss när vi väljer jobbmiljö. Känslan av sammanhang, behovet av kontinuitet, interaktion, utveckling och bekräftelse. Får vi det inte via en traditionell organisation, så skapar vi nya samlingsplatser som möter behoven.

Behovet av förändring

Kamrat Olle berättade om sin vandring över Alperna härom-kvällen. När han lämnade slätten väster om bergskedjan, var det bara bergen som hägrade. Höga, vackra, branta. Han vandrade i nästan tre veckor för att nå andra sidan av bergskedjan. Det var dagar av strapatser och äventyr. Som den bergsmänniska han är, hade jag gissat att han gärna skulle ha stannat i bergen.

Så var det inte. Efter tre veckors vandring i djupa dalar och på höga pass, rundade han en bergknalle och fick se Poslätten breda ut sig därnere. Det skymde och hela slätten var täckt av små lampor - som en gnistrande matta. Då var bergen inte lika lockande längre. Lättvandrad, civiliserad slätt blev det han längtade efter mest.   

Är det så många av oss fungerar? När vi har fått en rejäl dos av en miljö, börjar vi längta till nästa - den som vi kanske ratade tidigare. Och så fortsätter det. Vi strävar efter ständig förändring, även om det ibland bara är ett skifte fram och tillbaka. Jag behöver både storstad och landsbygd. Jag skulle få antingen syrebrist eller lappsjuka om jag inte fick en dos av varje med lagom långa mellanrum.

Men det kan inte bara vara ett skifte fram och tillbaka. Allt handlar om utveckling. Vi behöver inspireras och utmanas för att utvecklas. Ständig stadga leder inte vidare. Förändrade villkor och förutsättningar tvingar oss till nya lösningar och ger oss nya insikter. Det är så det ska vara.

Händerna fria

Jag har aldrig varit någon handväsketjej. Vill helst ha händerna fria. Däremot gillar jag fickor. Stora, generösa, såna som händerna ryms i när jag inte använder dom. Plats för betalkort, nycklar, mobil och Hjärtats hudsalva. Sen räcker det för det mesta. Tricket är att inte få hängfickor, så oftast hamnar det nödvändigaste i nån slags plånka ändå.

Ju färre prylar, desto bättre. Därför är det toppen med smartphones. Det mesta jag behöver i praktisk väg samlas i mobilen. Kontaktuppgifter, mail, gps, tidtabeller, dokument, anteckningar, kamera, klocka, väder, ficklampa, recept, musik... Snart kommer betalkortet att finnas där också.

Snart sömlös

Många av oss vill ha enkelhet, samtidigt som vi vill vara effektiva. På BVDs trendseminarium pratade man om hur livet blir mer sömlöst. Jobb och fritid flyter ihop, rum för olika aktiviteter synkas, fysisk och digital verklighet smälter ihop... Allt för att göra livet lite enklare.

Jag tror att jag gillar den utvecklingen. Ska känna efter en stund. Har nog redan levt på det sättet ganska länge.

Hur social ska man vara?

Idag deltog jag i ett seminarium om sociala medier. Känns bra att hålla sig lite uppdaterad. Precis som inom alla specialområden, finns det ett fikonspråk hos specialisterna som gör att det känns stort och svårgreppbart. Jag vill ju bara förstå...

Som egenföretagare gäller det att hitta ett lagom stort engagemang i sin närvaro på nätet. Jag vill och behöver finnas här. Närvaro är viktig. Medveten närvaro är minst lika viktig. Google glömmer inte. Det som har publicerats finns kvar. Att ångra sig när man har tryckt "publicera" är som att ångra sig när man har lagt brevet på brevlådan och handen är för stor för att kunna fiska upp brevet igen och man hinner inte vänta in brevbäraren eller han är för elak för att lämna tillbaka brevet och han har en ännu elakare hund som skäller. För sent.

Jag upplever att sociala medier är just sociala. Vissa hävdar att dom minskar mängden fysiska möten och utarmar kvaliteten på mänskliga kontakter. Tvärtom, tycker jag. Gamla kompisar från andra sidan jordklotet hör av sig igen, ny affärskontakter kommer ofta via nätet i någon form, jag får inblick i avlägsna vänners liv på ett annat sätt än när vi bara uppdaterar oss nån gång vartannat år... Mina närmaste vänner, kunder och kollegor pratar jag med och träffar lika mycket som förr och jag nätverkar mer IRL (en liten släng av fikonspråk) med hjälp av sociala medier.

Men hur aktiv ska man vara i sociala medier? Hur mycket av min tid ska jag lägga på att twittra och flickra? Hur många nätverk behöver jag vara med i? Hur mycket ska jag förvänta mig att andra ska hinna läsa och ta till sig?

Jag gillar att fokusera. Hellre få och bättre än många och sämre. Facebook, LinkedIn, blogg, hemsida... Det är lagom mycket för mig att hålla någorlunda ordning på. Kanske lär jag mig nåt lätt och effektivt sätt att utöka närvaron - om det känns viktigt. Just nu får det räcka så. Vill ju hinna träffa mina människor IRL också...

Kliv in i en bubbla

Vi behöver kliva in i en bubbla ibland. Byta miljö, byta människor, släppa tankar på annat, bryta mönster, byta tankar, bli lite skyddade från vardagen. I bubblan blir vi kreativa och snabbar upp vårt lärande. Vi kan testa nya saker utan att behöva referera till allt vi redan kan och vet. Det öppnas nya möjligheter.

När vi åker till Spanien i januari för att utveckla personliga varumärken, kliver vi in i en bubbla. Just den bubblan kan bli ganska magisk. Utsikten, maten, samtalen, människorna, solen, insikterna, gränderna, havet... Vi skapar kreativt utrymme för utveckling. När vi åker hem igen, har vi tagit stora steg som inte hade varit möjliga på samma korta tid i vår vanliga miljö. Välkommen att följa med.

Röda skor

Det är roligt att följa Virgin-koncernen ur ett varumärkesperspektiv. Richard Bransons entreprenörskap är både kaxigt och mänskligt. Hans annorlunda sätt att skapa nya upplevelser för kunderna kan man lära sig mycket av. Ibland handlar det om stora grepp, ibland detaljer.

En gång flög jag från Brisbane till Cairns i Australien för att snorkla vid Stora Barriärrevet. Det var första - och hittills enda - gången jag reste med Virgin Blue. Själva flygningen var säkert rätt normal, jag minns inte riktigt. Däremot minns jag attityden hos flygvärdinnorna. Dom skrattade och skojade personligt med resenärerna och använde högtalarna som ett stand-up-comedy-redskap då och då utan att tappa sina seriösa budskap. Vi fick oss många bra skratt under den resan och lämnade flyget på gladare humör än när vi gick ombord.

Tänk om vi kunde plocka in lite mer glädje och stoj i våra uppdrag. Våra kunder och kollegor är ju ofta vanliga vänliga människor som säkert uppskattar att ha roligt under tiden vi jobbar. Resultatet blir sannolikt minst lika bra som om vi bara är seriösa.

Bild: Virgin

Nu ska Virgin Atlantics flygvärdinnor få tillbaka sina röda skor. Det kanske är själva grejen. Röda skor. Jag ska testa. (Tycker att killarna också ska ha röda skor.)