Kliv in i en bubbla

Vi behöver kliva in i en bubbla ibland. Byta miljö, byta människor, släppa tankar på annat, bryta mönster, byta tankar, bli lite skyddade från vardagen. I bubblan blir vi kreativa och snabbar upp vårt lärande. Vi kan testa nya saker utan att behöva referera till allt vi redan kan och vet. Det öppnas nya möjligheter.

När vi åker till Spanien i januari för att utveckla personliga varumärken, kliver vi in i en bubbla. Just den bubblan kan bli ganska magisk. Utsikten, maten, samtalen, människorna, solen, insikterna, gränderna, havet... Vi skapar kreativt utrymme för utveckling. När vi åker hem igen, har vi tagit stora steg som inte hade varit möjliga på samma korta tid i vår vanliga miljö. Välkommen att följa med.

Röda skor

Det är roligt att följa Virgin-koncernen ur ett varumärkesperspektiv. Richard Bransons entreprenörskap är både kaxigt och mänskligt. Hans annorlunda sätt att skapa nya upplevelser för kunderna kan man lära sig mycket av. Ibland handlar det om stora grepp, ibland detaljer.

En gång flög jag från Brisbane till Cairns i Australien för att snorkla vid Stora Barriärrevet. Det var första - och hittills enda - gången jag reste med Virgin Blue. Själva flygningen var säkert rätt normal, jag minns inte riktigt. Däremot minns jag attityden hos flygvärdinnorna. Dom skrattade och skojade personligt med resenärerna och använde högtalarna som ett stand-up-comedy-redskap då och då utan att tappa sina seriösa budskap. Vi fick oss många bra skratt under den resan och lämnade flyget på gladare humör än när vi gick ombord.

Tänk om vi kunde plocka in lite mer glädje och stoj i våra uppdrag. Våra kunder och kollegor är ju ofta vanliga vänliga människor som säkert uppskattar att ha roligt under tiden vi jobbar. Resultatet blir sannolikt minst lika bra som om vi bara är seriösa.

Bild: Virgin

Nu ska Virgin Atlantics flygvärdinnor få tillbaka sina röda skor. Det kanske är själva grejen. Röda skor. Jag ska testa. (Tycker att killarna också ska ha röda skor.)

Småstad kontra storstad

Slussen i Fagersta

Jag växte upp i en småstad. Som lärardotter visste många vem jag var. Ibland var det bra, ibland mindre roligt. Min image byggdes ju delvis av mina föräldrar, inte av mig själv.

Jag vande mig vid att folk visste vad jag gjorde, hur jag gjorde det och med vem. Det fanns inte så stora behov av att marknadsföra sig, så att säga. Sånt skötte sig själv genom pratet på stan. Gjorde jag nåt bra så visste man det. Skulle jag ha gjort nåt konstigt, så visste man det också.

I en storstad är det annorlunda. Här går snacket inom vissa nätverk, men i det stora hela är man rätt okänd. Skönt på sätt och vis. Samtidigt kan man inte räkna med att det går särskilt många rykten, varken positiva eller negativa. Man måste ta hand om marknadsföringen själv. Det blir mer utstuderat och påklistrat, inte alls lika genuint som i småstaden.

Äkta storstad

I storstaden får vi ögonblicks-bilder av människor. Korta möten. Ofta ska vi basera vår uppfattning om en person på några minuters samtal. Vill jag jobba med den här personen? Vill jag rekommendera personen till någon annan? Vill jag umgås med henne/honom? I dom korta mötena är det ofta ytan som gäller. Klädsel, bilmärke, nätverk, titel... Har vi tur, hinner vi snappa upp lite personlighet också. Dom kretsar vi umgås i blir viktiga särskiljare för vilka människor vi tror att vi trivs bäst med. Ibland begränsar det vårt nätverksbyggande, ibland underlättar det.

I småstaden är personligheten den största delen av det personliga varumärket. Man bortser ganska mycket från ytan, även om den finns där som en liten bubblare.

Jag är glad för min bakgrund i småstaden. Jag är glad för mitt nuläge i storstaden och på resande fot. Jag skulle inte vilja vara utan varken det ena eller det andra. Kontraster gör livet spännande. Tricket är att förstå hur det sociala spelet fungerar och att kunna hantera det.