Kamrat Olle berättade om sin vandring över Alperna härom-kvällen. När han lämnade slätten väster om bergskedjan, var det bara bergen som hägrade. Höga, vackra, branta. Han vandrade i nästan tre veckor för att nå andra sidan av bergskedjan. Det var dagar av strapatser och äventyr. Som den bergsmänniska han är, hade jag gissat att han gärna skulle ha stannat i bergen.Så var det inte. Efter tre veckors vandring i djupa dalar och på höga pass, rundade han en bergknalle och fick se Poslätten breda ut sig därnere. Det skymde och hela slätten var täckt av små lampor - som en gnistrande matta. Då var bergen inte lika lockande längre. Lättvandrad, civiliserad slätt blev det han längtade efter mest.
Är det så många av oss fungerar? När vi har fått en rejäl dos av en miljö, börjar vi längta till nästa - den som vi kanske ratade tidigare. Och så fortsätter det. Vi strävar efter ständig förändring, även om det ibland bara är ett skifte fram och tillbaka. Jag behöver både storstad och landsbygd. Jag skulle få antingen syrebrist eller lappsjuka om jag inte fick en dos av varje med lagom långa mellanrum.
Men det kan inte bara vara ett skifte fram och tillbaka. Allt handlar om utveckling. Vi behöver inspireras och utmanas för att utvecklas. Ständig stadga leder inte vidare. Förändrade villkor och förutsättningar tvingar oss till nya lösningar och ger oss nya insikter. Det är så det ska vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar