Händerna fria

Jag har aldrig varit någon handväsketjej. Vill helst ha händerna fria. Däremot gillar jag fickor. Stora, generösa, såna som händerna ryms i när jag inte använder dom. Plats för betalkort, nycklar, mobil och Hjärtats hudsalva. Sen räcker det för det mesta. Tricket är att inte få hängfickor, så oftast hamnar det nödvändigaste i nån slags plånka ändå.

Ju färre prylar, desto bättre. Därför är det toppen med smartphones. Det mesta jag behöver i praktisk väg samlas i mobilen. Kontaktuppgifter, mail, gps, tidtabeller, dokument, anteckningar, kamera, klocka, väder, ficklampa, recept, musik... Snart kommer betalkortet att finnas där också.

Snart sömlös

Många av oss vill ha enkelhet, samtidigt som vi vill vara effektiva. På BVDs trendseminarium pratade man om hur livet blir mer sömlöst. Jobb och fritid flyter ihop, rum för olika aktiviteter synkas, fysisk och digital verklighet smälter ihop... Allt för att göra livet lite enklare.

Jag tror att jag gillar den utvecklingen. Ska känna efter en stund. Har nog redan levt på det sättet ganska länge.

Hur social ska man vara?

Idag deltog jag i ett seminarium om sociala medier. Känns bra att hålla sig lite uppdaterad. Precis som inom alla specialområden, finns det ett fikonspråk hos specialisterna som gör att det känns stort och svårgreppbart. Jag vill ju bara förstå...

Som egenföretagare gäller det att hitta ett lagom stort engagemang i sin närvaro på nätet. Jag vill och behöver finnas här. Närvaro är viktig. Medveten närvaro är minst lika viktig. Google glömmer inte. Det som har publicerats finns kvar. Att ångra sig när man har tryckt "publicera" är som att ångra sig när man har lagt brevet på brevlådan och handen är för stor för att kunna fiska upp brevet igen och man hinner inte vänta in brevbäraren eller han är för elak för att lämna tillbaka brevet och han har en ännu elakare hund som skäller. För sent.

Jag upplever att sociala medier är just sociala. Vissa hävdar att dom minskar mängden fysiska möten och utarmar kvaliteten på mänskliga kontakter. Tvärtom, tycker jag. Gamla kompisar från andra sidan jordklotet hör av sig igen, ny affärskontakter kommer ofta via nätet i någon form, jag får inblick i avlägsna vänners liv på ett annat sätt än när vi bara uppdaterar oss nån gång vartannat år... Mina närmaste vänner, kunder och kollegor pratar jag med och träffar lika mycket som förr och jag nätverkar mer IRL (en liten släng av fikonspråk) med hjälp av sociala medier.

Men hur aktiv ska man vara i sociala medier? Hur mycket av min tid ska jag lägga på att twittra och flickra? Hur många nätverk behöver jag vara med i? Hur mycket ska jag förvänta mig att andra ska hinna läsa och ta till sig?

Jag gillar att fokusera. Hellre få och bättre än många och sämre. Facebook, LinkedIn, blogg, hemsida... Det är lagom mycket för mig att hålla någorlunda ordning på. Kanske lär jag mig nåt lätt och effektivt sätt att utöka närvaron - om det känns viktigt. Just nu får det räcka så. Vill ju hinna träffa mina människor IRL också...

Kliv in i en bubbla

Vi behöver kliva in i en bubbla ibland. Byta miljö, byta människor, släppa tankar på annat, bryta mönster, byta tankar, bli lite skyddade från vardagen. I bubblan blir vi kreativa och snabbar upp vårt lärande. Vi kan testa nya saker utan att behöva referera till allt vi redan kan och vet. Det öppnas nya möjligheter.

När vi åker till Spanien i januari för att utveckla personliga varumärken, kliver vi in i en bubbla. Just den bubblan kan bli ganska magisk. Utsikten, maten, samtalen, människorna, solen, insikterna, gränderna, havet... Vi skapar kreativt utrymme för utveckling. När vi åker hem igen, har vi tagit stora steg som inte hade varit möjliga på samma korta tid i vår vanliga miljö. Välkommen att följa med.

Röda skor

Det är roligt att följa Virgin-koncernen ur ett varumärkesperspektiv. Richard Bransons entreprenörskap är både kaxigt och mänskligt. Hans annorlunda sätt att skapa nya upplevelser för kunderna kan man lära sig mycket av. Ibland handlar det om stora grepp, ibland detaljer.

En gång flög jag från Brisbane till Cairns i Australien för att snorkla vid Stora Barriärrevet. Det var första - och hittills enda - gången jag reste med Virgin Blue. Själva flygningen var säkert rätt normal, jag minns inte riktigt. Däremot minns jag attityden hos flygvärdinnorna. Dom skrattade och skojade personligt med resenärerna och använde högtalarna som ett stand-up-comedy-redskap då och då utan att tappa sina seriösa budskap. Vi fick oss många bra skratt under den resan och lämnade flyget på gladare humör än när vi gick ombord.

Tänk om vi kunde plocka in lite mer glädje och stoj i våra uppdrag. Våra kunder och kollegor är ju ofta vanliga vänliga människor som säkert uppskattar att ha roligt under tiden vi jobbar. Resultatet blir sannolikt minst lika bra som om vi bara är seriösa.

Bild: Virgin

Nu ska Virgin Atlantics flygvärdinnor få tillbaka sina röda skor. Det kanske är själva grejen. Röda skor. Jag ska testa. (Tycker att killarna också ska ha röda skor.)

Småstad kontra storstad

Slussen i Fagersta

Jag växte upp i en småstad. Som lärardotter visste många vem jag var. Ibland var det bra, ibland mindre roligt. Min image byggdes ju delvis av mina föräldrar, inte av mig själv.

Jag vande mig vid att folk visste vad jag gjorde, hur jag gjorde det och med vem. Det fanns inte så stora behov av att marknadsföra sig, så att säga. Sånt skötte sig själv genom pratet på stan. Gjorde jag nåt bra så visste man det. Skulle jag ha gjort nåt konstigt, så visste man det också.

I en storstad är det annorlunda. Här går snacket inom vissa nätverk, men i det stora hela är man rätt okänd. Skönt på sätt och vis. Samtidigt kan man inte räkna med att det går särskilt många rykten, varken positiva eller negativa. Man måste ta hand om marknadsföringen själv. Det blir mer utstuderat och påklistrat, inte alls lika genuint som i småstaden.

Äkta storstad

I storstaden får vi ögonblicks-bilder av människor. Korta möten. Ofta ska vi basera vår uppfattning om en person på några minuters samtal. Vill jag jobba med den här personen? Vill jag rekommendera personen till någon annan? Vill jag umgås med henne/honom? I dom korta mötena är det ofta ytan som gäller. Klädsel, bilmärke, nätverk, titel... Har vi tur, hinner vi snappa upp lite personlighet också. Dom kretsar vi umgås i blir viktiga särskiljare för vilka människor vi tror att vi trivs bäst med. Ibland begränsar det vårt nätverksbyggande, ibland underlättar det.

I småstaden är personligheten den största delen av det personliga varumärket. Man bortser ganska mycket från ytan, även om den finns där som en liten bubblare.

Jag är glad för min bakgrund i småstaden. Jag är glad för mitt nuläge i storstaden och på resande fot. Jag skulle inte vilja vara utan varken det ena eller det andra. Kontraster gör livet spännande. Tricket är att förstå hur det sociala spelet fungerar och att kunna hantera det.

Dolda varumärkesattribut

Det finns delar i våra personliga varumärken som inte behöver vara direkt synliga utåt, men som ändå påverkar vår image. Ett av dom mest extrema exempel jag har hört, är ett nygift förmöget par som valde att placera diamanterna på insidan av vigselringen - helt osynliga för omvärlden. Kanske kunde dom mest invigda i förmögna kretsar se vilken typ av ring det var - vad vet jag. Men om inte, tror jag ändå att känslan som snygg-ringen gav hos bäraren gjorde att hon sträckte lite extra på ryggen. Och en rakryggad person går lite lättare genom livet än en kutryggig.

 Med eller utan?






Att anonymt hjälpa andra hör också till ett varumärkesbyggande som jag gillar. Det handlar mer om attityd och livsinställning, än insmickrande handlingar. Gör goda gärningar när ingen ser dig.

Nytt seminarium i Spanien

Håll utkik här efter inbjudan till nästa seminarium om ditt personliga varumärke. Vi åker tillbaka till Spanien i januari. Det blir en härlig start på året. Inbjudan kommer inom kort. Välkommen att följa med!