Nr 35. Höjdsjuka.

Jag har varit höjdsjuk några gånger. Det är en konstig åkomma. Trots att man mår riktigt illa så är det värt det på något sätt - så länge det inte blir för farligt. Belöningen är fin. Från hög höjd känns det som man ser nästan hela vackra världen. Ibland ser man molnen nedanför sig. Ibland är man omgiven av fantastiska bergstoppar.

Man får ett annat perspektiv på livet därnere när man rör sig på höga höjder. Finanskriser, ostädade rum och bilköer blir helt oviktiga. Istället fokuserar man på basbehov som näring, värme, gemenskap och fysisk energi.

Vandringarna på riktigt höga berg hör till mina största frivilliga utmaningar. Första gången - på Kilimanjaro - visste jag inte hur långt utanför bekvämlighetszonen jag doppade tån. Det visade sig vara ganska långt. Jag mådde dubbelpyton vid 5 000 m ö h och fick vända neråt igen efter en tuff natt. Ändå är det en av dom utmaningar jag värderar högst hittills. Vägen var viktigare än målet. Vi vandrade från regnskog till glaciär. Vackert och krävande. Suget efter att få se mer av världen från hög höjd stärktes av den upplevelsen.

Sedan dess har jag sett världen uppifrån några gånger. Det är aldrig lätt att ta sig dit. Delvis skulle vägen underlättas om jag var mer vältränad, men känsligheten för hög höjd sitter tydligen i generna och kan inte tränas bort helt. Nu vet jag ungefär var på berget höjdsjukan dyker upp och hur den kan hanteras.

Den mest magiska utsikten hittills var soluppgången över Mount Everest en tidig oktobermorgon. Vi lever i en fantastisk värld.

Mt Everest i soluppgången. Foto: A-K Lingham

Du kanske inte alls gillar att utmanas av höjder som jag. Det finns säkert annat som lockar dig mer. Vid vilka tillfällen har du frivilligt valt att doppa tån extra långt utanför din egen bekvämlighetszon? Var det värt det?

Resan mot ett starkare personligt varumärke fortsätter. Följ den här eller i gruppen Visa Ditt Rätta Jag på Facebook.