The Holstee Manifesto

Fikonspråkets fara och fördelar

Varje grupp av människor med gemensamma intressen utvecklar ett eget språk över tiden. Gamla uttryck får ny betydelse och nya ord skapas. För människor inom gruppen tillför det värde. Kommunikationen går snabbare när det finns uttryck som alla förstår och kan relatera till. Dessutom blir känslan av exklusivitet och sammanhang starkare med ett gemensamt språk.

För människor utanför gruppen är fikonspråk sällan positivt. Det blir ett effektivt sätt att utesluta andra. Förstår man inte snacket, så är det svårt att vara delaktig.

Foto: Grooming

Vi vill känna oss delaktiga, duktiga och bekräftade. Fikonspråk har en tendens att ge helt motsatt effekt hos dom vi pratar med. Dessutom kan det ge oss en besserwisserstämpel som få av oss vill ha.

Om vi vill vara duktiga på att kommunicera, behöver vi kunna hantera fikonspråket på ett bra sätt. Vi kan frossa i det inom en given grupp, men bland människor som inte tillhör gruppen behöver vi använda andra uttryck eller förklara vad vi menar. Det höjer energinivån i kommunikationen och gör samtalet inkluderande. Ta hellre risken att slå in öppna dörrar med en överflödig förklaring än tvärtom.

När man behöver choklad

Lakritskolastång från Chokladfabriken

När man behöver choklad är det bra att bo nära Chokladfabriken. Vilket ställe. Det räcker att gå in genom plingdörren och känna stämningen för att bli lite smålycklig. Här sitter folk och mår bra. Dom dricker choklad och äter choklad.

Min absoluta toppfavorit i pralinhyllan är Lakritskola. Mmmm. Ju mer havssalt dom har tappat på toppen, desto godare. Någon stjärna i personalen kom på att dom skulle göra en lakritskolastång också, så att vi som vill frossa kan frossa lite mer. 40 kr tycker dom att den är värd. Ibland tycker jag det också. Tala om varumärkesbyggande som tar tag i våra cravings - det är nästan omöjligt att stå emot. 

En dag med besök på Chokladfabriken blir en god dag.

Samlingsplatser för utveckling

Traditionella företagsstrukturer är på väg att förändras. Hierarkier slås sönder. En chef är inte längre en gammal hederlig chef. Nu handlar det mer om förebilder, föregångare och inspirerande ledare. Medarbetare i nya generationer tar för givet att dom får det utrymme dom behöver i organisationen och att förutsättningar finns att jobba flexibelt. Trivs man inte, så drar man vidare till nästa ställe. De arbetsgivare som tillåter mest flexibilitet och utveckling, blir mest attraktiva. (Arbetsgivare/arbetstagare känns som mossiga ord... Numera handlar det mer om ett ömsesidigt utbyte av tjänster.)

När arbetsplatserna rent fysiskt och organisatoriskt får mindre betydelse, behövs andra typer av samlingsplatser. Det kan vara en hotell-lobby, där det av geografiska skäl är mest praktiskt att hålla dagens möten. Det kan vara en nätverkspromenad som ger nya kontakter och idéer. Flexibla kontorsutrymmen, butiker som upplåter hörnor för möten, bokklubbar, frukostmöten, mingeltillfällen, seminarier, spontana samtal över en kopp kaffe... Med den teknik som finns idag, kan många av oss jobba nästan var som helst, så länge vi har tillgång till dom människor vi behöver och som behöver oss.

Även om organisationsutvecklingen går framåt, finns det några mänskliga faktorer som jag tror att vi alltid bär med oss när vi väljer jobbmiljö. Känslan av sammanhang, behovet av kontinuitet, interaktion, utveckling och bekräftelse. Får vi det inte via en traditionell organisation, så skapar vi nya samlingsplatser som möter behoven.

Behovet av förändring

Kamrat Olle berättade om sin vandring över Alperna härom-kvällen. När han lämnade slätten väster om bergskedjan, var det bara bergen som hägrade. Höga, vackra, branta. Han vandrade i nästan tre veckor för att nå andra sidan av bergskedjan. Det var dagar av strapatser och äventyr. Som den bergsmänniska han är, hade jag gissat att han gärna skulle ha stannat i bergen.

Så var det inte. Efter tre veckors vandring i djupa dalar och på höga pass, rundade han en bergknalle och fick se Poslätten breda ut sig därnere. Det skymde och hela slätten var täckt av små lampor - som en gnistrande matta. Då var bergen inte lika lockande längre. Lättvandrad, civiliserad slätt blev det han längtade efter mest.   

Är det så många av oss fungerar? När vi har fått en rejäl dos av en miljö, börjar vi längta till nästa - den som vi kanske ratade tidigare. Och så fortsätter det. Vi strävar efter ständig förändring, även om det ibland bara är ett skifte fram och tillbaka. Jag behöver både storstad och landsbygd. Jag skulle få antingen syrebrist eller lappsjuka om jag inte fick en dos av varje med lagom långa mellanrum.

Men det kan inte bara vara ett skifte fram och tillbaka. Allt handlar om utveckling. Vi behöver inspireras och utmanas för att utvecklas. Ständig stadga leder inte vidare. Förändrade villkor och förutsättningar tvingar oss till nya lösningar och ger oss nya insikter. Det är så det ska vara.

Händerna fria

Jag har aldrig varit någon handväsketjej. Vill helst ha händerna fria. Däremot gillar jag fickor. Stora, generösa, såna som händerna ryms i när jag inte använder dom. Plats för betalkort, nycklar, mobil och Hjärtats hudsalva. Sen räcker det för det mesta. Tricket är att inte få hängfickor, så oftast hamnar det nödvändigaste i nån slags plånka ändå.

Ju färre prylar, desto bättre. Därför är det toppen med smartphones. Det mesta jag behöver i praktisk väg samlas i mobilen. Kontaktuppgifter, mail, gps, tidtabeller, dokument, anteckningar, kamera, klocka, väder, ficklampa, recept, musik... Snart kommer betalkortet att finnas där också.

Snart sömlös

Många av oss vill ha enkelhet, samtidigt som vi vill vara effektiva. På BVDs trendseminarium pratade man om hur livet blir mer sömlöst. Jobb och fritid flyter ihop, rum för olika aktiviteter synkas, fysisk och digital verklighet smälter ihop... Allt för att göra livet lite enklare.

Jag tror att jag gillar den utvecklingen. Ska känna efter en stund. Har nog redan levt på det sättet ganska länge.

Hur social ska man vara?

Idag deltog jag i ett seminarium om sociala medier. Känns bra att hålla sig lite uppdaterad. Precis som inom alla specialområden, finns det ett fikonspråk hos specialisterna som gör att det känns stort och svårgreppbart. Jag vill ju bara förstå...

Som egenföretagare gäller det att hitta ett lagom stort engagemang i sin närvaro på nätet. Jag vill och behöver finnas här. Närvaro är viktig. Medveten närvaro är minst lika viktig. Google glömmer inte. Det som har publicerats finns kvar. Att ångra sig när man har tryckt "publicera" är som att ångra sig när man har lagt brevet på brevlådan och handen är för stor för att kunna fiska upp brevet igen och man hinner inte vänta in brevbäraren eller han är för elak för att lämna tillbaka brevet och han har en ännu elakare hund som skäller. För sent.

Jag upplever att sociala medier är just sociala. Vissa hävdar att dom minskar mängden fysiska möten och utarmar kvaliteten på mänskliga kontakter. Tvärtom, tycker jag. Gamla kompisar från andra sidan jordklotet hör av sig igen, ny affärskontakter kommer ofta via nätet i någon form, jag får inblick i avlägsna vänners liv på ett annat sätt än när vi bara uppdaterar oss nån gång vartannat år... Mina närmaste vänner, kunder och kollegor pratar jag med och träffar lika mycket som förr och jag nätverkar mer IRL (en liten släng av fikonspråk) med hjälp av sociala medier.

Men hur aktiv ska man vara i sociala medier? Hur mycket av min tid ska jag lägga på att twittra och flickra? Hur många nätverk behöver jag vara med i? Hur mycket ska jag förvänta mig att andra ska hinna läsa och ta till sig?

Jag gillar att fokusera. Hellre få och bättre än många och sämre. Facebook, LinkedIn, blogg, hemsida... Det är lagom mycket för mig att hålla någorlunda ordning på. Kanske lär jag mig nåt lätt och effektivt sätt att utöka närvaron - om det känns viktigt. Just nu får det räcka så. Vill ju hinna träffa mina människor IRL också...